förändring

Hur har livet som förälder förändrat mig som person?

Det finns bara ett svar på den frågan DRASTISKT!


--------------------------------------------------------------------------------


I samma ögonblick som jag kissade på den där läskiga stickan, började min förvandling från flicka till mamma.



Visst är det underligt att man alltid tycker att man är i sitt livs bästa skede? Att man alltid tycker sig fatta mogna beslut och att man tycker sig känna tll vem man är som person?
Sedan går det ett par år... så ser man tillbakapå den där lilla tjejen man brukade vara och skakar på huvudet.

Så känns det att tänka tillbaka på tiden innan jag visste hur det var att ta ansvar till 100% för en annan människa.



--------------------------------------------------------------------------------

De där dagarna då man kunde ta en ryggsäck, kasta ner sina saker och dra är ett minne blott.
Jag som brukade vara drottningen av "brustna förhållanden", prinsessan av "sista-minuten resor" och kejsarinnan av spontanitet.

Tolka mig inte fel, man kan göra alla saker som man kunde innan, även med barn. Men det kräver lite planering och eftertanke.

Man kan inte bara bestämma sig för att; "Nu drar jag på mig skorna och trillar ner på stan".
Nej, då måste man först byta eventuell blöja, se till att den lille är rätt klädd, packa skötväskan med mat, dryck, blöjor, våtservetter och eventuellt klädombyte om vädret skulle skifta eller olyckan är framme.

Sedan skall knodden ner i vagnen och först efter DET kan man bege sig ut.
Tar GARANTERAT en 15-20min längre än NU ;D

Att sitta ner och skriva ett blogginlägg, är dyrbar tid som spenderas, oftast medan den lille sover eller är sysselsatt med roliga leksaker.

Men på något vis känns de här sakerna (och typ ett hundratal till) inte länge som en uppoffring. Snart förändras man som person och man får en njutning av att prioritera andra saker.
Jag får en varm känsla i magen när jag ser på min lille pojke som vill ha min uppmärksamhet. Kärleken som växer för honom varje dag får mig att ta mitt ansvar på större och större allvar.

Varje gång han gör ett framsteg är jag glad att jag tagit mig tid att lära honom/vara där när det händer, istället för att kanske läsa min bok.

När jag diskar, gör jag det för honom, när jag tvättar gör jag det för honom, när jag andas gör jag det för honom...
Allt det där som jag gjorde för mig själv tidigare... Gör jag nu för mitt barn.
Och det känns inte som den minsta uppoffring längre?


--------------------------------------------------------------------------------

Är det mognad? Det vill jag inte säga... Det är en livsfas man aldrig växer ur snarare. Precis som att "fjortis är en livsstil" så är MAMMA något man alltid kommer att förbli.

Just för att det är en sådan självuppoffrande roll, så finns det många "mammor" som ger sig ut och blir "fjortisar" igen efter att barnen växt upp. Har man inte "hunnit klart" med det vilda livet innan, tror jag lätt det kan bli så.


--------------------------------------------------------------------------------

Jag är den första att erkänna att jag tidigare varit en 100% egoist. Mitt liv har i slutänden bara handlat om MIG MIG MIG. Även när jag trott mig göra något för någon annans skull, har det i grund och botten varit något för min egen skull.

Ovillkorlig kärlek, som den man känner för sin egen mamma, trodde jag aldrig man kunde uppleva med en anan människa.
Men det kan man.. med sitt barn.


Ett barn för med sig så mycket. Förändring är en av de största sakerna.