Har du inget attkämpa för?

Det är hopplöst vad vissa människor ger upp fort!
Att dom inte tar sig tid att kämpa för något som man verkligen vill ha.
Fast frågan är hur mycket man vill ha det om man bara
slutar att ta för sig, ge sitt allt.
Jag har inte mycket över för sådana människor.
Det är en svaghet som jag inte tycker är speciellt attraktiv.
Att ge upp är lika med att kapitulera.
Om ni inte redan visste det. Att kapitulera är fult.
Vill man ha något så ska man se till att man får det,
man kan inte sitta & vänta på att någon ska ge dig det.
Ingen knackar på dörren, ingen ser vad du önskar, ingen kan tala för dig.
Du måste ju för fasiken göra lite själv.
Ge lite, ta för dig, armbåga dig fram. Först då kan jag se dig som en kämpe.
Någon som har slåtts för sin egen skull & inte låtit det gå till
någon annan utan att röra ett finger, väntat på att det ska serveras
på silverfat.
Ingenting kommer på silverfat baby. Och gör det det så har du säkerligen
inte förtjänat det ändå. Då har inte Du något att vara stolt över.
Det är inte du som har kämpat för det.

Jag har hitills i mitt liv fått det jag vill ha.
Inte utan att svettats lite, gått krokiga vägar & gått vilse.
Men nog fan kan jag säga att jag har gjort allt själv.
Jag har slagits med mina egna rädslor, jag har övervunnit dom.
Jag har klättrat uppför höga toppar för att sedan ramla & skrapa knän.
Men när du står på toppen & tittar ner & vet du att du erövrat världen.
Du har uppnått det du ville. Fy fan vilken känsla.
Då kan du dunka dig själv på bröstet & säga att varenda tår, vartenda
sår, varenda tanke god som ond, vartenda misstag du gjort har
fått dig att våga tro, tro på dig själv.